bookofmiri

Gott folk. Nu har jag laddat upp en rätt rejäl omgåmg i min traderabutik igen. Välkomna på ett besök HÄR!!!!

Ibland önskar jag att jag kunde ändra mej till en ettårsbabys storlek. Då skulle min katts manke nå mig till midjan och jag skulle kunna böja ner mej och knappt nå runt med mina armar runt hans mjuka mage, begrava ansiktet mellan hans skuldror och höra hans kurrande vibrera genom mej. Och när vi ligger sida mot sida skulle vi vara lika långa. Dessutom tror jag det skulle vara mycket roligare att jaga varandra då. För honom. Han skulle kunna tackla omkull mej med sina luriga bakhåll.

En gång i tiden för himlans massa år sedan köpte jag ett par slitna lite snyggt trasiga blåjeans second hand. De var smala i benen och med hög midja, jag använde de nästan aldrig och gav till slut bort dem och det är nåt jag alltid ångrat efteråt. Det finns tre tydliga klädförluster i mitt minnes vigör, stor stor tragik minsann. Dels de där äkta slitna vintagejeansen, sen ångrar jag djupt att jag skänkte bort ett par beige femtiotalsbyxor jag fick av mamma för typ tio år sedan. Jag grämer mej också att att jag inte, för nåt år sedan, köpte den dimturkosa vintageklänningen på Myrorna för att den var aningens fel i storlek. Jag har letat efter den ända sedan dess, hoppats att den som köpte den ska ångrat sej och skänkt tillbaka den. Det var min drömklänning, hur kunde jag släppa den!? Jag borde pryglas för min dumhet. Gemensamt för alla dessa plagg jag så så ångrar att jag inte har kvar idag är att de var i fel storlek när det begav sej men skulle ha passat nu och att de inte går att hitta likadana. Det är second handens förtrollande grymhet det. Min lärdom, släpp aldrig unika kläder jag älskar även fast de är lite fel i storlek och prisa symaskinen.

Just det där med perfekt slitna/trasiga jeans har förföljt mej ända sen jag var pubbeunge (jag minns förfärat hur mamma resolut och olovandes slängde min systers snyggt och hårt arbetade lappade jeans för att hon skämdes för grannarna). Jag har ständigt letat efter det perfekta paret men aldrig hittat. Idag hittade jag ett par på Monki på 75% rea, inte perfekta men helt okej för att vara maskinellt slitna. De får duga så länge. Jeans, det måste ju ändå vara det aoslut svåraste plagget att köpa. De är alltid lite fel liksom.

Sen jag vart arbetslös har mina drömmar kommit tillbaka, och det med besked. Jag drömmer vilt, långt och massvis igen. Jag älskar det. Vare sej det är om dagisskolor som visar sej ha rum efter rum med roligheter som rutschkanor i randigt trä istället för trappor eller små gosiga kramdjursrobotor som vill kela. Inatt skulle jag till havet. Vart hindrad hela tiden. Till exempel av en varg och en björn och det slog mej, redan där i drömmen, att det drömmer jag rätt ofta nu för tiden, att jag är hotad, förföljd av vargar och björnar. Egentligen attackerar de aldrig mej, de smyger, hoppar kanske över mej, smyger efter mej och är uppenbart ett hot. Jag kan kontrollera dem men vet att om jag tappar koncentrationen för en stund kommer de sluka mej. Samtidigt tycker jag det är lite häftigt, vi är alltid så ensamma, som vi är de enda levande varelserna i världen och det är långa slöjor av dimma som dansar över marken. Bjrönar och vargar, det måste jag efterforska om vad det kan betyda. Hursomhelst kom jag till havet, så nära att dess vågor kastade salta droppar över mej men aldrig så långt att jag hann bada i det. Jag ser det som en förlust.

Annars såg jag även två filmer inatt. Först ut Death Proof och ja, jag tror jag aldrig sett en tråkigare film. Redan 15.36 in i filmen började jag titta på räkneverket. Alltså Tarantino, finns det en mer överskattad regissör? Häjj, jag heter Kväntinn och jag tycker 70-talet är asballt därför har jag filter så filmen liksom ser sliten ut och gärna tar närbilder på krääääjzy kuriosa från den tiden och så tycker jag det är så darn coolt när folk säger bitch och motherfucker till varandra. Så hårt bah. Psykopater är åsså balla, speciellt om de har långa ärr i fejset, ett råligt namn och är lite som han, den där token i Cape Fear ni vet. Annat coolt är när tjejer är sexiga och lappdansar, blir brutalt mördade eller när de är kick asshårda bah. Vad de pratar om? Äh, killar och hångel väl????

Sen såg jag The Wrestler. Och jag tyckte inte illa om den men överskattad i alla sin hyllningar, det tycker jag allt den var. Helt okej, till och med riktigt bra men inte mer än så. Mickey Rourke gör hela filmen såklart. Jag fick ont i hjärtat efteråt. Och då menar jag fysiskt. Filmisk placeboeffekt.

De senaste dagarna har jag vaknat vid tvåtiden. Det är INTE okej. Urk. Det äör som nåt dragit ur all min kraft ur kroppen vilket nog inte är en helt sällsynt känsla i det här landet så här års. Men att gå upp två. Nu får jag banne mej skärpa mej. Imorgon, ny vecka, nya morgontider. Men idag söndag, ska jag äta upp mitt rostade bröd, dricka upp mitt hallonte, handla godis och mat och sen placera mej framför teven med min bunt film. Jag örk inte annat.

hej hej. nu sticker jag ut på fest. det känns roligt värre. rock on liksom.

Jag har sett två filmer. Inatt såg jag Donkey Punch och den var ju inget bra alls. Eller mer korrekt den var inget alls, inte nåt i den berörde mej. Jag förstod vad de ville men den lämnade mej totalt oberörd. Jag vart inte ens arg, ni vet, som man kan bli på dåliga filmer. Att se Donkey Punch var som att dricka ljummet vatten. Sketatrist och inte speciellt gott.


Natten innan såg jag en film som var dess raka motsats när det gäller det där. Into the wild. Det är pga sådana här filmer jag helst ser film ensam, för att jag bara gråter gråter gråter. Inte för att de nödvändigtvis är sorgliga utan för att de är så vackra och för, och nu kommer jag använda ett klyschigt uttryck men jag kommer inte på nåt annat, de berör min själ. Det är filmer med själ som når in i min själ. Filmer som förändrar nåt inom en, som påminner en om ett förgånget eko av ens förflutna. Efteråt är jag som bedövad, bara böl böl böl och så vill jag absolut inte prata med någon. Den där världen efter man upplevt nåt så fantastiskt, så skör och så kraftfull. Into the wild är fantastisk. Jag älskar den för att den placerar mej där. Det var länge sedan en film berörde mej så och den får göra Mästarna sällskap. Mästarna, de som får mej att gråta okontollerat, de som rör min själ. Å vad jag älskar Mästarna.

(Och min gamla kärlek Eddie Vedder har vart med och gjort ett fantastiskt soundtrack. Älska Vedder.)



Bildkälla.

Motsatsen till blaséshopping, glädjeshopping! Dvs second hand, hemskt gärna blommiga vardagsklänningar i rejäl bomull från femtiotalet. Då blir man glad. Min senaste vintageklänning hittade jag på tradera. Den är så fin så fin.

som jag skrev i nåt inlägg under har jag den senaste tiden varit mentalt understimulerad. och med den senaste tiden menar jag alldeles för länge. nu medicinerar jag mej med bra film, bra böcker och bra vänner. och jag känner hur jag börjar återvända.

jag har tvingats vara i olika sociala sammanhang där man bara kallpratar (och då menar jag bara! de kan kallprata i timmar, som det vore en uthållningsgren i vinter-OS det där, att kallprata), där all personlig individualitet tas som en konfrontation, i sammanhang där om man säger vad man tycker så möts man av nervösa skratt, några klappar på ryggen och kommentarer som, har du ätit citron till frukost eller hoho. platser där alla ska vara exakt likadana och där allt ska vara trevligt och medhårs. i början gick det bra ändå, jag höll mej på min kant, men snart började det sakta sakta korrumpera mej. trots att man håller sej undan gräver den där miljön långsamt enorma hål i en, som elak syra, den finns i luften man andas, jag vart lat, orkade inte göra nåt jag älskade när jag kom hem, ägnade mej åt skitsaker som teve och blaséshoppping och hålet inuti vart bara större och större. till slut blev jag som ett djur, ni vet den där katten eller hunden som inte får nån stimulans som börjar attackera och bita. tills jag bah, nog nu för fan, nu får jag sluta upp med att killing me softly. nåt jag verkligen älskar med att vara vuxen är att ha kommit till den fantastiska insikten om att alla ytterst har ansvar för sej själv oavsett förflutet och omständigheter och det är sketajobbigt ibland men även den största, kraftfullaste och vackraste makten. så jag utnyttjade den makten. jag räddade mej själv, fiskade upp mej från den där stumma gölen.

jag utgick. jag återvände.

Jag tycker det är hemskt, fruktansvärt, ja rent horribelt, galet och fel, så så så fel, att jag varje gång jag får mens blir helt sonkad. Machetes vispar runt i buken, jag är på uselt humör och kommer på mej att bli ilsk på bara mina tankar nuddar vid nåt påtagligt och hela kroppen är orkeslös. Tung och mör som när man bär på ett febervirus. Och ute river det mest deprimerande vädret nånsin. Hårda vindar, titangråa himlar och elaka vassa vispiga små riviga snökulor. Visserligen är jag gärna innekatt året runt men jag tycker inte om när vädret, och inte jag själv, bestämmer om jag kan vara mobil eller inte. Jag ger fingret åt vädret.

Vankar fram och tillbaka här hemma, med mina tankar på de sista sidorna i A Fair Maiden. Hela romanen är obehaglig men nu är står det inför sin peak och jag både kan inte vänta och bävar att läsa ut den. Hon är bäst såhär, min Oates, när hon skriver om människors mörkare sidor, om människors exploaterande och dolda perversioner och jag älskar henne för att hon får mej att känna så här. Litterär magont är ett testamente på nåt bra. Detsamma kan inte sägas om fysisk magont som bara av ondo. Jag ger fingret åt fysisk magont.

Katten och hans klänningar. Den här klänningen skulle jag sy om häromdan men det fick jag inte för den skulle Krut ha på sej. Hans nya favorit. Dessutom börjar han efter lite träning äntligen få in den där lessna nerböjda modebloggsposen. Han kan han.

På den senaste tiden har jag känt mej mentalt understimulerad. Det har gjort mej retlig, lat och myrig. Medicinen mot det heter böcker, film och diskussionssugna vänner. Har vart och lunchat kinabuffé med god vän i flera timmar och sen fortsatte vi på ett fik och jag åt inte mindre än en efterrätt, en cheesecake plus halva min väns bakelse. Nu är jag så jäkla mätt att min fina blå femtiotalsklänning snart kommer spricka i midjesömmen om jag inte kommer ur den å det snaraste. Men det var kul. Vänner är bäst.

För ett tag sen var sotarna här (å Krut bah, pappa???) och väckte mej. Nu sitter jag och segvaknar. Och igår var jag på biblioteket. När jag jobbade på bibliotek var, ironiskt nog, en av de saker jag saknar mest att just vara i ett bibliotek. Saken är ju den att är man jobbar åtta timmar på bibliotek och har tillgång till att låna böcker hela dan så går man inte direkt till ett annat bibliotek efter jobbet samtidigt som man på jobbet inte besöker ett bibliotek på det sätt som man gör när man inte jobbar på ett bibliotek och en av de saker jag längtade efter när jag visste jag skulle bli arbetslös var att gå på bibliotek utan att jobba i det. Det är ju en av mina absoluta favoritsysslor. Igår var jag där, gick omkring länge bland hyllorna och drog fingrarna längs bokryggarna, satte mej i en snurrstol i solen och bläddrade i högen jag valt, tittade i nån tidning. Och naturligtvis råkade jag på en ny Oates-bok, jag menar det var väl ändock nästan två dar sedan hennes förra gavs ut. Den fick följa med hem såklart. Den sträckläser jag just nu. Och snart tänker jag äta ägg och sen ska jag på stan och utföra viiiiiktiga ärenden och då ska jag passa på och besöka biblioteket igen. Yaymen.

Tänk om man bara fick, eller kunde, använda ett ord en gång. Liksom inte få backa i språket. Som till exempel ordet medvetslös. Om man säger ordet medvetslös och har sagt motsatsen vid medvetande innan så får man inte backa tillbaka till vid medvetande igen utan om man ska säga det som har betydelsen vid medvetande får man bygga på ordet medvetslös istället så man till exempel säger omedvetslös och samma sak om man nån gång ska säga medvetslös igen, då blir det kanske icke omedvetslös. Tänk om det vore så. Med tanke på hur många människor det finns och hur länge språket funnits så skulle det nog idag typ ta evigheter att säge en enda mening. Men också, om det vore så, så skulle väl språket mutera, nya ord hela tiden uppkomma så det inte tar tre timmar att säga medvetslös men då skulle vi väl inte förstå varandra alls. Världen kanske skulle kanske vara lite tystare då, så man inte slösar på orden så där helt utan vidare. Helt klart jobbigt skulle det vara, under alla omständigheter. Det här inlägget hade till exempel varit mycket mycket längre. Och det ska vi nog vara glada över att det inte är.

Idag orkar jag ingenting. Ligger i tjocktröjor och raggsockor under täcket i soffan och tittar på Twin Peaks och fryser fryser fryser. Är inte sjuk men helt utmattad i kroppen och att lyfta armarna ovanför midjan är lika lätt som att lyfta en fullvuxen isbjörn på lillfingret. Typ. Så jag är inte så rolig idag. Eller aktiv. Ska snart hasa röven tillbaka till soffvärmen. Om ni vill kan ni istället läsa vad jag svarat på några frågor på DNs modeblogg där jag denna vecka haft den stora äran att vara veckans modeblogg.

(Ibland saknar jag min lugg. Allt var lite mer hanterbart då. Håret alltså.)