bookofmiri

Nu är det enteligen fredag och jag ska krypa ihop och läsaläsaläsa helgen lång med små avbrott för små plikter. Just nu finns det nämligen inget annat jag vill göra än att just läsa. Det är en fantastisk känsla och än mer fantastiskt är ju att jag faktiskt har förmånen att göra just det. Läsa.

Fast sommarkväll med segdragen varm solnedgång, vin, vänner, nattabad och ljusa nätter då man vandrar hem på folktomma gator, det skulle inte heller ha suttit fel. Desto värre har jag inte just den förmånen idag. Så läsa blire.

Jag läser De apatiska av Gellert Tamas nu. I tidningar läser jag om folk som släpper ner hundar nerför broar och filmar det, om hur soldater plågar hundvalpar för att de tycker det är "kul", om hur kina håller djurolympiader där det bland annat de boxar försvarslösa kängurur hårt med flera smällar i huvudet inför publik. Oceanen av människor som plågar andra är oändlig och det är mer än man kan klara av i en enda sittning. Jag blir så hatisk att det är ofruktbart. Så jag tittar på de här för att påminna om hur vacker världen kan vara. Det är livsviktigt att komma ihåg det, annars blir man förlamad.


Hundar blir bff´s med isbjörnar. Kolla på fantasiska rörliga bilder här.




Lejonet Christian såklart. Det allra bästa med den här historien är ju att han återfördes till Afrika och fick vara lejon.





Lejonet Elsa, ingen film från min barndom har satt sådana avtryck och färgat min person som filmen om lejonet Elsa, sen dess har jag slukat allt med paret Adamson och deras liv med de afrikanska djuren.


Paul Nicklen möter en sälleopard som vill mata honom och blir orolig när fotografen inte äter.

Har precis vaknat upp efter matkoma. Jag somna på soffan och katten somna på mej så de var en trevlig matkoma. Fast vakna upp alldeles rädd, var säker jag försovit mej till nåt supderduperviktigt. Men har kommit till sans nu, oroa sej inte. Ska jag plocka undan lite här hemma nu ch få undan massa stök inför imorgon. För då äre fredag igen. Veckan rasar uti sina knutar.

Idag vandrar jag maniskt mellan mobilen i klädskåpet (eftersom jag inte hör den) och datorn för att kolla min inbox. Väntar på ett besked som borde komma i dagarna och har lite svårt för ovissheten. Jag vill så så så gärna. Och inatt drömde jag om Salem Al Fakir, han gick omkring och var dökåt och frågade ständigt om jag ville knulla och jag lite irriterad men tålmodigt nä om och om igen, sen gick han över till att torrjucka på mej och jag bah, ååååå jobbigt medan jag fortsatte med mitt glas vin. Sen när jag gick och la mej stod han utanför min ytterdörr och torrjucka mot den. Den stora frågan, varför drömde jag just om honom? Jag vet ju knappt vem han är. Fick googla pöjka imorse.

idag.
-slocknade innan tio igår, är utsövd. jag slutar aldrig häpna över hur skönt det är.
-insett att min mobil tappat rösten. den har bara slutat låta vilket jag egentligen borde ha förstått för länge sen när jag suttit bredvid mobilen utan att ha märkt att den ringt. har alltid tänkt att jag vart lite borta och inte hört signalerna. det plus att den bara slutar funka då och då får mej att inse att jag borde ha en ny. men dyyyyrt ju. och vibrationerna funkar ju fortfarande och om man lägger mobilen på ställen där vibrationerna får det att skrälla så här man ju den ändå, så...
-promenerat till kaninerna, marsvinen och getterna idag på fikarasten med en påse morötter. getterna tyckte om, marsvinen pep överlyckligt och gnagde i hundraåttio men kaninerna var inte så förtjust. vad älskar kaniner? kan man ge dem blomkål? har ett gammalt huvve hemma. vill ju glädja dem med.
-och nu struntar jag i tvättiden jag bokat. för jag fryser, för det regnar ute och för jag tänker krypa ner i sängen och läsa istället.

För ca en vecka sedan uppdaterade jag min traderabutik med ett gäng accessoarer och i söndags fyllde jag på med kläder. Det tycker jag ni ska kolla HÄRHÄRHÄR!!!!

Jag sov alltid med händerna knutna förr. Så hårt att jag kunde vakna med såriga blodiga handflator. Sen läste jag i en tidning om hur händerna avslöjade ens personlighet och om man sov med händerna knutna var man introvert, inbunden, spänd.


Så jag började öva på att öppna upp handflatorna. Som att typ börja bakvägen, utmana sina vanor. Varje gång de automatiskt knöts bände jag upp dem. Idag behöver jag sällan tänka på det, bara när jag mår dåligt knyts de igen. Annars. Handflatorna är öppna.


Men jag kan fortfarande komma på mej med att sitta med hårt knutna nävar i vaket tillstånd. Då lirkar jag upp dem och upptäcker små halvmåneformade märken däri.

Så här såg jag ut idag och det gick ju utmärkt förutom att klänningen är för stor. Läste helt fel på storleken när jag köpte den från modette market, sexor och åttor kan se väldigt lika ut. Jag undrar nu, är det månne någon som har en likadan klänning i storlek 36 och vill byta mot en storlek 38? Mejla mej på deadlylittlemiri@yahoo.se isf. Hoppas hoppas.

Imorse skedde nåt fint.

I våras la jag märke till en liten svart katt på väg till jobbet. Den var ynklig, skygg, alldeles för mager, med grusiga ögon och tovig päls. Helt klart en övergiven katt. Varje gång den såg mej stannade den till innan den sprang och gömde sej. Jag började ständigt bära med mej kattmat i väskan tillsammans med en plastkniv. Varje gång jag såg den lilla svarta öppnade jag en kattburk, hackade upp maten och ställde i närheten och gick därifrån några meter. Han var rädd, men hungern och doften tog över och snart var han där och åt maten med en glupskhet som bara finns hos varelser som gått alldeles för länge utan mat. Min tanke var att få honom tillräckligt trygg med mej, så att han kunde omhändertas, hamna i ett hem där maten var en regel istället för ett undantag och kärleken var lika givet som luft. Kanske till loch med hos mej. Men för någon månad sedan slutade jag se katten, jag letade varje dag efter den. Var rädd att han frysit eller svultit ihjäl.

Idag på väg till jobbet såg jag en vit katt, en vit katt jag tidigare sett med den svarta magra katten. Min vana trogen satte jag mej på huk och ville ha lite kattkramar, helt plötsligt började den vita kuta i full galopp och snart ser jag varför. En svart katt lekjagar den. De stannar på ett balkongräcke och jag kan gå tillräckligt nära för att se att det är den svarta magra katten, jag känner igen den på de vita stråna på bröstet och ansiktet. Men det tar ett tag för mej att vara säker, för den här katten är fin i pälsen, har klara ögon och är friskt välnärd. Men det är han. Han har fått ett hem.

Och jag kan sluta gå med kattmat i väskan.

Ibland tänker jag att jag måste se ut som värsta oseriösa människan. Vad jag tycker om det vet jag inte. Ibland blir jag irriterad ibland blir jag full i skratt. Som när konduktören frågar om jag ska åka på ungdom och jag säger vuxen och han tittar på mej som jag vore dum i huvve och himlar med ögonen som om jag ljuger för att verka vuxen (hey sånt gjorde jag bara när jag var fjortis och ljög mej in på klubb Wiktoria i Gävle, oh the class of it all [jag var desto värre fjortis väldigt länge, så många ställen jag ljög eller plankade in på]). Eller som när låntagare synar mej och frågar om de kan få prata med ordinarie personal och jag säger det är ju jag och de blir alldeles kalkonhalsröda och mumlar nåt om att de trodde jag var praktikant. Det är rätt komiskt.

Mer irriterande är när jag frågar saker och de som svarar vänder sej mot min kompis eller eventuell pojkvän. De händer lite för ofta för att jag ska vara bekväm i det. Som när jag sprutade frågor om kamera med säljare på SIBA och na bah svarade med blicken mot mitt ex. Eller som när jag tar med mej min syster för att kolla lägenhet och jag frågar massa om ljus, lyhördhet, temperatur etc och han hela tiden replikerar min syster och hon bah vänligt nickar som den gentila människa hon är och jag känner mej som värsta förbisedda barnungen och vill skrika hördudu din klump här är jag. Det är rätt absurt, jag frågar person A och person A svarar mot min pojkvän/kompis/syster och hen okej och jag frågar nästa sak och person A svarar pojkvän/kompis/syster i all evighet eller iaf så länge den ansträngda triangelkonversationen pågår. Absurt och liiiiite irriterande då. Eller som när jag köper dvdspelare och betar av fråga efter fråga om regioner och sådär och säljare bara tittar mej över huvudet och jag känner mej värsta stressad och accelerar frågorna och säljare tittare än längre bort i horisonten. Samma säljare som jag tidigare hörde skratta och skoja med den som var före mej i kön.

Kanske jag ska gå kurs i retorik. Klä mej i kostym och kanske kuk vid vissa tillfällen (dvd och kamera tex), svinga med lånade bilnycklar i vänstra handen och en sylvass silvrig portfölj i högra. Inte för att kompis/syster/pojkvän gjorde det men nåt måste de ju ha svingat som jag inte klarar av att svinga. Kanske genomskådar de att jag bara är en rödvinshagga som gillar mammas klänningar. Va vet jag.

(Apropå retorik, det får mej att änka på den gången jag och kompis A tjuvyssnade på två snyggingar i fordom som försökte luska ut vad retorik var. Amen det har ju med ARTIKULATION att göra sa den ena. JAAAAA sa den andra energiskt och nickade ivrigt, man lär sej hur man ARTIKULERAR. Ja, absolut sa den första och nickade lika ivrigt han. Såååå söta sa jag och kompis sådär lagomt överlägset. På den tiden njöt vi minsan av att rida på våra höga hästar. Galopp.)

Och där nånstans tappade jag tråd och ämne. Skyller på att jag är sjukt trött. God natt.

Jag har nervösa ryckningar i höger öga idag. Utan nervositet. Rätt bekant de dagar jag känner stor sömnbrist. Nerverna går kabloey i ögat. Eller runt ögat kanske dårå. Men det lät sej inte hindra att jag var fröken duktig idag. Köpte nytt batteri till bankdosan, kassören tom hjälpte mej att byta ut det med sin flinka lilla skruvmejsel. Det kallar jag service. Gick till mitt bankkontor och fixade nytt kort. Fick såklart banningar för att jag inte hade giltigt leg. Så sjukt jobbigt det dära. Men några bock blev det iaf på den dära trotsigt irriterande långa listan.

Uj uj. Sjukt stressig dag idag. Sov knappt tre timmar inatt, vilket ju inte är bra men ändå bra. Ett typiskt tecken att jag börjar må bra igen efter att jag vart slokad och dann är att insomnian återkommer. När jag mår pest sover jag mycket och bra, som en lobotomerad. Men föredrar ändå att sova illa och må bra. Sådeså. Har tusen saker på jobbet och tusen saker hemma och tusen ärenden och tusen nålar i röva. Som jag hade behövt en extra helgdag. Då hade jag hunnit allt. Inklusive andas lite. Och ligga och dra mej i sängen med en kopp te. Ahhh. Lyx.

Förresten, en helt annan sak. Jag måste berätta. Att jag älskar den nya serien Nurse Jackie som går på SVT1. Som ett mirakel har jag bara lyckats missa ett avsnitt. Jag tycker den är fantastisk och jag bah älskar Merritt Weaver som spelar den nya tafatta sköterskan Zoey. Hon gör det så jävla bra, med gungande på hälarna, det osäkra leendet och sättet att prata. Jag tror på varje millimeter av henne. Alla är faktiskt suveräna. Så galet skönt att se en serie med talang istället för yta när det gäller skådespeleriet. Se den om ni inte gjort det. Mitt heta ångande måndagstips.

Hej duvungar. Snart är den helgen över och jag sörjer en bit. Har haft det grymt skönt, förutom en MAAAASSSSAAA traderajobb har jag även hunnit med läsande, grovstädning (det luktade värsta pissgränd när jag kom hem och så kan man ju inte ha det), eftermiddagslur (älska det) och en rejäl fyndartripp till Norrköpings second handbutiker. Bland annat två vintagekappor i ren ull, fyra vintageklänningar och två åttiotaliga puffärms blusar. Så jävla kul. Klänningen här ovan var ett av fynden. Djupröd sammet. Najs.

Nu ska jag återgå till mitt traderande. Ujuj va man sliter.

Anslå pose.


Le för bövelen.


Och lätta. Det är helg.

Jo man tackar.

Inatt drömde jag att jag var på en akademisk work shop. Det var på landet med massa stora trälokaler där olika världserkända akademiker från runtom världen höll überviktiga föreläsningar. I sista minuten fick jag veta att även jag skulle hålla en föreläsning. Jaha pep jag och så fick jag veta att jag skulle ha två olika föreläsningar. Mina ämnen. Om taitrosor och stringtrosor. Bland alla dessa galet intelligenta akademiker som typ föreläste om kvarkar, litterära kanon i omöjliga länder och strängterorier skulle jag föreläsa om trosor. Jag hade femton minuter på mej att förbereda och var i panik för jag kunde ju inget om taitrosor. I nittio minuter skulle jag hålla på. Lokalen fyllde på, packat med folk i tweedkavajer som satt med benen i kors och hakan lutad i handen. Och jag satte igång, diabilder på olika trosmodeller och ljög ihop massa fakta om taitrosan och de på första raden nickade förnumstigt bakom sina glasögon. Det var sjukt läskigt för jag bara väntade på att bubblan skulle spricka,att de skulle inse hur eländigt oviktigt mitt ämne var och hur lite jag visste om det och bua ut mej. Samtidigt fasade jag för nästa föreläsning som jag visste ännu mindre om, den om stringtrosan.

Det behövdes knappast någon Einstein för mej att förstå varför jag drömde detta. För imorse stod jag på riktigt inför ett fullpackat undervisningsrum. Jag avskyr sånt här. Där stod jag och svettades Nilefloden under armarna och låtsades vara viktig. Fast det har blivit bättre. Förr hade jag ångest en vecka innan. Det är jag glad att jag slipper. Jag är även glad att jag inte  behövde prata om trosor utan om nåt jag faktiskt kan. Men gladast är jag åt det faktum att det är över.